Mattias Klum, 44, från Uppsala är en känd naturfotograf. Han har bl.a. sina bilder publicerade i tidningar som amerikanska New York Times. Han har gjort dokumentärfilmer som Expedition Linné, En värld av liv och nu senastBetraktaren.

Betraktaren är hans mest omfattande filmprojekt hittills där filmteamet under fyra år har följt både djur och människor runt ett lika vackert som hotat Östersjön.

Mattias är en stor förebild för mig.  En intelligent människa med stort hjärta. Han sprider sin kunskap till oss med stort engagemang om världens djur och natur. Detta genom sina fotografier, filmer, TV- program, föreläsningar osv.

Förra veckan var han och föreläste för ”National Geographic där han jobbar som frilandsfotograf. Föreläsnigen ägde rum på Konserthuset i Stockholm. Han berättade där om sitt yrke, otroliga historier om sina uppdrag som kräver oändligt tålamod för att fånga bilderna med stort B. Det var bilder tagna från jordens alla hörn, världshavens djup, trädtopparna i Nya Guineas regnskog, vilda djur etc.

Efter föreläsningen köpte jag en bok av och med honom som heter ”Vår tid på jorden”. Boken är skriven främst för att inspirera och vägleda oss till att agera eftersom mänskligheten står inför en vändpunkt i vår historia och för jordens tillstånd. Förordet är skrivet av President Bill Clinton. 

Bokens handling:

”Under de senaste 50 åren har vår ohållbara livsstil börjat sätta stark press på de planetariska processer som understödjer vår välfärd och ekonomisk utveckling. I boken förklaras hur detta har skett. Genom att förena de senaste forskningsrönen med kraftfulla fotografier och upplevelser från den verkliga världen, kombinerar Johan Rockström och Mattias Klum bevis från många olika vetenskapliga discipliner som studerar hur jorden fungerar, liksom förhållandet mellan oss själva och jordens klimat och ekosystem. Deras illustrationer av verkliga skeenden här på jorden sänder mäktiga budskap från en planet som är föremål för snabba, mänskligt framkallade förändringar, som kan få förödande konsekvenser.

Till skillnad från någon annan bok i sitt slag, bygger Vår tid på jorden sitt ramverk på det unika perspektivet av en inbördes kombination av nio planetära gränser: klimatförändringen, havsförsurningen, ozonet i stratosfären, de biogeokemiska faktorerna, den globala färskvattenanvändningen, förändringarna i markanvändning, förlusten av biologisk mångfald, kemiska föroreningar, och aerosoler i atmosfären. Vi kan och måste vända dessa nio kurvor i den globala miljöförändringen som driver oss mot katastrofala risker. Och vi måste göra det nu, under det som kan vara det mest avgörande årtiondet i mänsklighetens historia.”

Några bilder tagna av Mattias Klum:

Källor:

Texter:

http://www.adlibris.com

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9187007126

http://sv.wikipedia.org/wiki/Mattias_Klum

Bilder:

http://www.mattiasklum.com

http://www.allposters.se

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9187007126

I söndags bestämde jag och min sambo oss för att tittapå när korna på Väsby gård släpptes ut. Vi packade ryggsäcken med termos, smörgåsar och vår älskade kamera innan vi tog varsitt färdmedel. Thomas sin cykel och jag min minicrosser.  

 

Sveriges mjölkkor står inomhus hela vintern och troligtvis även hela hösten. Så jag begav mig med blandade känslor till detta jippo. När det var dags för korna att släppas hade det hunnit bli en stor folksamling. Jag hörde barn säga till sina föräldrar att ”dessa kor inte alls ut som de på reklamen på tv, för där ser de så lugna och snälla ut”.

Snälla är de nog men kanske inte så lugna. Inte konstigt med tanke på den långa tiden de blivit tvungna att vistas inomhus i sina boxar.

Livet för en genomsnittlig svensk mjölko ser ut ungefär såhär:

• Som nyfödd tas hon ifrån sin mamma inom det första dygnet. Ibland får kalven vara kvar tillräckligt länge för att hennes mamma ska hinna slicka henne torr och att hon får dia sin första mjölk från ett varmt juver.
• De första 2-8 veckorna lever hon ensam i en box som inte är större än att hon precis kan vända sig om. Där serveras mjölken ett par gånger om dagen i hink, eller i vissa fall ur konstgjord spene.
• Därefter lever hon tillsammans med andra kalvar i något större boxar, men hon får inte gå ut, även om det är sommar, förrän hon är ett halvår gammal. Är det inte sommar då får hon vänta till nästa år.
• Femton månader gammal insemineras hon för första gången med sperma som köpts in från en avelsstation.
• Nio månader senare föder hon sin första kalv, som genast tas ifrån henne.
• De följande 10 månaderna mjölkas hon två till tre gånger dagligen, antingen genom att en mjölkmaskin fästs vid hennes juver där hon står fastbunden i sitt bås, eller genom att hon leds iväg till en mjölkningsplats, eller om hon bor i något av de mer moderna stallen, genom att hon på egen hand söker upp mjölkningsroboten.
• Två till tre månader efter att kalven föddes insemineras hon igen, och bär alltså på sin andra kalv samtidigt som hon mjölkas.
• De sista 2 månaderna innan nästa kalvning slutar hon mjölkas och får alltså sin enda korta paus från mjölkandet medan hon är högdräktig.

http://www.djurensratt.se/vara-fragor/djur-i-livsmedelsindustrin/kor-kalvar-tjurar/livet-som-mjolkko

https://www.jordbruksverket.se/amnesomraden/djur/notkreatur/utevistelseochbetesgang.4.4b00b7db11efe58e66b8000308.html

”Enligt beslut i Hälso- och sjukvårdsförvaltningen har du beviljats neurologisk rehabilitering, 19 dagar i slutenvård”. Så stod det i ett brev jag fick hemskickat i december förra året. Slutenvård innebar att jag skulle bo på Rehab stations internat i Frösunda. Vilket jag också ville, på så sätt hoppades jag att det skulle bli en mer effektivt treveckors rehabilitering. En rehabiliteringsperiod som också blev just det, istället för att åka fram och tillbaka mellan mitt hem och Rehab station och lägga tid och kraft på det.

Dagarna har bestått av träning, träning och åter träning. Nä, inte bara, jag har även funnit två otroligt intressanta och inspirerande personer som jag pratat med på eftermiddagarna. Två personer med några fler år på nacken än mig och som båda bär på en hel del erfarenhet. Vi delade liknande värderingar och för mig är det viktigt för att väcka min nyfikenhet.

Innehållet i mitt träningsschema har mest varit uthållighet, styrka och stretch. Uthållighetspassen bestod av handcykling i grupp. Otroligt kul och definitivt de jobbigaste passen! Samantaget har det varit tre härliga veckor för både kropp och själ men min irritation har hela tiden legat på lur och varit riktad mot maten som serverats där. Jag är vegetarian och det meddelade jag innan jag skulle komma, så jag förväntade mig också att det skulle vara hyffsad vegetarisk mat. Har inte så stora förhoppningar på bra vegetarisk mat när jag är ute och äter heller faktiskt, det är sällan det är värt pengarna. Nu låter jag bitter, jag vet, och ja, jag är lite bitter för att det är så.

Tycker det är tråkigt att behöva sitta och äta en klick potatismos med en klick potatisgratäng till middag. Eller bli serverad ris, tomater och fetaost till lunch, vilket jag fick på rehabiliteringen. Inget ont om maten till köttätarna, den var säkert helt ok, även min vissa gånger. Det jag inte kan tolerera är varför jag som vegetarian inte fick några sojaprodukter till kolhydraterna? Speciellt eftersom mina dagar bestod av träning och att det då kan vara bra med lite protein i kroppen. Förklaringen är kanske lathet, okunskap eller helt enkelt dålig respekt.

Hur som helst, nu har mina intensiva veckor av träning varit, så nu gäller det att hålla i detta och fortsätta träna. Kanske inte varje dag men tre dagar ska jag försöka klämma in i mitt schema. I morgon bär det av till Rehab Station igen!

Mitt allra första blogginlägg på assistanslivs hemsida var om förra årets Earth Hour. Nu, ett år senare, så var det dags igen. Vänner kom över för att äta vegetarisk mat och spela sällskapsspel bland stearinljusen hemma hos oss. En mysig tradition med ett viktigt syfte.

Att släcka en timme runt om i världen, privatpersoner likväl företag, är ett sätt att uppmärksamma landets beslutsfattare på klimatfrågan, en klimatmanifestation. Enligt SIFO:s undersökningar av Earth Hour 2010, 2011 och 2012 deltog över 1 miljard människor. Om så är fallet så blir jag lycklig över att engagemanget är så stort men visst önskade jag att det var större ändå!

De globala klimatförhandlingarna är fruktansvärt långsamma trots att forskning länge visat att vi människor måste förändra vår livsstil för att förhindra det som idag redan börjat hända – temperaturförändringar. 4 graders temperaturhöjning inom 100 år pekar forskning på om dagens ohållbara resursandvändning fortsätter så det gör.

Det kanske inte låter så hemskt men det vore katastrof.  4 graders ökning skulle innebära fler extrema oväder. Havsytan kommer att höjas, kanske så pass mycket att hela länder dränks. Sannolikt kommer ca 40 procent av alla djurarter dö ut mm. Det vore såklart fruktansvärt. Det är ofattbart att världens makthavare inte agerar snabbare och starkare…

Tillsammans kan vi hjälpas åt att sätta press på makthavarna bl.a. genom att delta i Earth Hour. Att bara passivt se på när vår värld förtvinar fungerar inte för mig i alla fall. Vi har alla ett ansvar, därför måste vi alla engagera oss om vi vill undvika detta faktum.

Grand Palace, Bangkok, Thailand. Före släckning Foto: FEED RoengchaiK/WWF

Grand Palace, Bangkok, Thailand. Efter släckning Foto: FEED RoengchaiK/WWF

http://www.wwf.se/vrt-arbete/klimat/earth-hour/frgor-och-svar/1417601-frgor-och-svar-earth-hour

http://www.wwf.se/vrt-arbete/klimat/earth-hour/1415461-earth-hour-2013

För det mesta ser jag dem när jag är på väg till eller från pendeltåget, likaså när jag är inne i Stockholm city.  Innsvepta i någon filt sitter tiggarna på marken och försöker möta blickar hos de förbipasserande. Jag möter deras blick, men de allra flesta springer stressat förbi dem med en aning irriterad bortvänd blick.

De flesta tiggare jag möter är romer från de forna öststaterna, t.ex. länder som Bulgarien och Rumänien som nu ingår i EU. Jag har länge funderat på om jag gör rätt val som lägger pengar i deras pappersmuggar som de sträcker fram, och kommit fram till att det känns bättre att ge än tvärtom. Så för några år sedan beslutade jag mig för att alltid se till att ha mynt i jackfickan. Både för tiggare och för att kunna köpa tidningen Situation Stockholm utav någon uteliggare.

Förra veckan när jag bläddrade i DN så väckte en artikel mitt intresse. En artikel om ett rumänskt par som nu är i Stockholm för att tigga ihop pengar till sin handikappade dotter som heter Vandana. En dags tiggande som kanske leder till ca 180 kronor.

Journalisterna har följt detta par i en månads tid för att få veta om historien verkligen stämmer och det gör den. DN träffade även personer på Frälsningsarmén som kan intyga att det finns många fler liknande fall. För att läsa hela artikeln gå in på denna länk: http://www.dn.se/sthlm/snart-ska-claudia-hem-till-sin-sjuka-dotter

 Foto: Roger Turesson

Efter att ha läst detta så känner jag att jag definitivt har gjort rätt val som skänker pengar. Skulle det visa sig att mina pengar inte går till det jag trott, så har jag i alla fall försökt göra en god gärning och det känns bättre och mänskligare än att bara strunta i det. Jag menar, herre gud en tia mer eller mindre. Det är ju fantastiskt om min tiokrona kan göra skillnad för någon som befinner sig på botten. Där det enda hopp som finns kvar är våra medmänniskors empati.

Självklart vore det bästa om inte vår värld såg ut som den gör och att ingen levade varelse skulle behöva lida. Men det vet vi ju alla att så är det tyvärr inte och därför bör vi hjälpas åt!

Jag satt i bilen på väg till vår sommarstuga när jag plötslig fick höra på radion att sångerskan Amy Winehouse hittats död i sitt hem. Hon dog p.g.a. alkoholförgiftning den 23 juli 2011, dagen efter att massakern på Utöya ägt rum. Hon blev bara 27 år gammal som så många andra bra musiker. Jag tänker bland annat på Jimi Hendrix och Janis Joplin.

                               Amy Winehouse

I augusti förra året släpptes boken ”Min dotter Amy” som är skriven av hennes pappa, Mitch Winehouse. I den berättar han om sin dotters passion för musik som fanns där sedan barnsben. Om hennes scenskräck, drog- och alkoholproblem, hennes ständiga följeslagare, paparazzi. Hennes kärlek till pojkvännen Blake, som snarare verkade vara en ren besatthet, enligt mig.

En intressant bok om en fars kärlek till sin dotter. Jag kunde verkligen känna Mitchs hopplöshet och förtvivlan över att hans dotters liv blev som det blev men jag kände samtidigt också irritation över hans uppenbara medberoende och curlande. Vilket  inte var konstigt på något sätt, men är avgörande för att någon lättare kan fortsätta med sin levnadsstil.

Jag har tidigare läst böcker skrivna av familjemedlemar till artister som dött i unga år, b.la artisterna som jag nämnde i början. Sådana böcker känns oftast lite närmare sanningen. Människors livsöden intresserar mig över lag och intresset för de artister jag lyssnar på väcker extra mycket nyfikenhet men framförallt deras musikaliska artisteri.

Amys sångröst och låttexter berörde och berör mig. Min favoritlåt med Amy är låten ”Back to black” som handlar om hennes dåvarande pojkvän.

“..You went back to what you knew

So far removed from all that we went through

And I tread a troubled track, my odds are stacked I'll go back to black

We only said goodbye with words

I died a hundred times

You go back to her and I go back to, I go back to us
I love you much, it's not enough You love blow and I love puff

And life is like a pipe

And I'm a tiny penny rolling up the walls inside..

…We only said goodbye with words

I died a hundred times

You go back to her and I go back to black”

källa till låttext:

http://www.metrolyrics.com/back-to-black-lyrics-amy-winehouse.html

källa bild:

fanpop.com

Jag har två halvsyskon, Ulrika som är nio år äldre och min bror, Thomas, som är tolv år äldre. Vi har alla tre samma sjukdom, Friedreichs ataxi. En av följdsjukdomarna till denna neurologiska sjukdom är Hypertrofisk kardiomyopati. Ett hjärtfel som drabbade min bror och som ledde till hans död när han var 37 år.

Thomas hade jag tyvärr inte så stor kontakt med de större delarna av hans liv pga. olika anledningar. Jag önskar att jag haft det. Han var en intelligent, varm och lugn person som jag hade stor respekt för. De få gånger han röt ifrån så var det nog befogat, hans tålamod var oändligt.

De härligaste minnena jag har av vår relation var när brorsan, i 20 års ålder bodde i en lägenhet i centrala Hudiksvall där det ingick kabelTV. Något nytt och väldigt stort för mig. Jag älskade våra många timmar framför TV:n  som ofta bestod av Steven Kings filmer.

Min syster är den som genom hela mitt liv stått mig nära. I unga år har hon alltid varit som en extramamma för mig, en trygg punkt genom en svajig uppväxt. Idag har vi båda varsin partner och bor långt ifrån varandra, men vi ses så ofta vi kan.

Ulrika och jag är väldigt olika, både utseendemässigt och personlighetsmässigt. Att vi är olika till utseendet är kanske inte så konstigt med tanke på att vi har olika fäder. En del personlighetsdrag delar vi. Det är att vi båda är otroligt envisa och impulsiva (det sistnämnda är det mest andra som säger fast jag är lite tveksam till att hålla med.) Jag är intresserad av bland annat politik och miljöfrågor.  Det bor en liten obstinat demonstrant i mig och en djupsint grubblare. Ulrikas passion däremot är sina hundar och hon är dessutom betydligt mer obekymrad än jag.

Hur det än är med olika personlighet, så är våra syskonband mycket starka. Eftersom Ulrika är äldre än jag så har hon gått igenom de olika stadier som är i vår sjukdom. T.ex. Första gången att behöva hjälpmedlet - rullator, första gången att behöva hjälpmedlet - rullstol, första gången att behöva hjälp av assistent osv. Det kommer ju att komma fler stadier förmodligen och då vet jag att jag har syrran att prata med om det.

Ulrika, du är trygghet för mig!

Även om andra anser mig vara optimist eller pessimist så skulle jag vilja kalla mig själv för en realist. Kanske jag har brist på självinsikt i just den frågan men jag står fast vid min åsikt. Realist – Javisst!

Året 2012 har inte bjudit på någon revolutionerande positiv nyhet ute i omvärlden men några ljusglimtar finns det som inger hopp i denna kaotiska värld. I detta inlägg tänkte jag spalta upp några väsentliga nyhetspunkter som glatt mig under året, både på det privata planet och på omvärlden.

• Avverkningen av regnskog i Amazonas var detta år, 2012, den lägsta sedan man började föra statistik 1988. Officiella siffror visar att det under det senaste året har skövlats 4656 kvadratkilometer regnskog. En minskning med 27 % jämfört med samma period ett år tidigare.

•  I april 2012 kunde Jordanien äntligen deklarera att alla minor i landet röjts undan. Genom sitt minröjningsprogram, ett samarbete mellan de jordanska myndigheterna, hjälporganisationer och FN:s utvecklingsprogram har närmare 140 000 landminor avlägsnats.

• Ett av delmålen i Milleniemålet (bl.a. att halvera fattigdomen i världen), tillgång till dricksvatten för alla i världen, roddes i hamn.

• Nedgången i fattigdom har skett i världens samtliga regioner, inklusive Afrika där problemen är som allra störst.

• Av 1469 stycken assistansbolag som sökt tillstånd fram till 4 december 2012, så har 495 av alla avgjorda ärenden fått avslag och 893 bifall. Sammanlagt blev 63,9% beviljade att driva assistans i olika bolagsformer, och ett av dom är Assistansliv.

• Under oktober månad år 2012 så genomförde länsstyrelserna runt om i landet den största kontrollen av djurtransporter sedan ansvaret togs över från kommunerna 2009. Trots att det sedan 2009 bara finns hälften så många djurinspektörer i vårt land.

• För egen del blev jag, i slutet av året, beviljad 3 veckors rehabilitering på Rehab Station i Solna strax utanför Stockholm.

• I början av året blev Thomas, jag, Lotta, Macke och författaren Beata Hansson beviljade pengar av arvsfonden till vårt projekt att skriva en bok om sjukdomen Friedreichs Ataxi.

Källor:

Tidningen Dagens nyheter, lördag den 29 december 2012 sid. 13

Tidningen Djurens rätt, december 2012 sid. 4

assistanskoll.se

Det var fem år sedan jag firade jul med min släkt i Hälsingland men nu i år var det äntligen dags igen. Jag och Thomas åkte upp några dagar innan jul till min syster och hennes man Anders i den lilla byn Vattlång. Där har vi haft en mysig helg tillsammans. Thomas och Anders spenderade en stor del av helgen i köket med att tillaga ett vegetariskt julbord. Medan jag och syrran bytte av varandra med pusselläggande. Det blev en helg med mycket innesittande men en dag tog vi oss faktiskt ut så jag fick leka med min kompis, Nikon D5100 en stund. Kan det bli bättre?

Jag trivs väldigt bra med att vara uppe i Hälsingland. Lugnet, och den fina naturen, men att bo där igen är inget jag vill. Jag börjar vänja mig nu med att bo strax utanför Stockholm med gångavstånd till det mesta hälsocentral, affärer och kollektivtrafik.  Det sistnämnda är verkligen en lyx tycker jag.  Att enkelt kunna ta sig någonstans med anpassade bussar, pendeltåg osv. utan att få dåligt samvete med tanke på vårt klimat.

Något jag däremot kommer att få svårt att vänja mig med att bo här är framförallt den höga pulsen. Många springer fram längs gatorna, tjatar om högerregeln och är fruktansvärt självupptagna så de inte ens har tid att hålla upp en dörr.  Ja, ja Kicki, acceptera det du inte kan förändra.. :)

Förra veckan så delades pris ut av EU-kommissionen (Access City Award) för den stad som arbetar bäst med tillgänglighet i Europa. Vinnare blev Berlin i Tyskland och en delad andraplats fick franska staden Nantes och Stockholm, Sverige!

Även Stockholm Stad delade ut S:t Julianpriset samma vecka.  Ett pris som delas ut i tre olika kategorier, fysisk tillgänglighet, tillgänglig information/kommunikation och arbetsgivaregenskaper. Priset har delats ut sedan 2006 och i år gick priset till Folkoperan, Vasamuseet och Max hamburgerrestauranger. Priset delades ut den tredje december på internationella funktionshinderdagen.

I vårt avlånga land Sverige, finns det en miljon människor med funktionsnedsättning. Stockholm Stad är en av Sveriges alla kommuner, vad jag vet, som strävar efter bättre tillgänglighet för alla funktionsnedsatta när det gäller service, shopping, restauranger osv. De företag som strävar efter detta visas uppskattning genom att tilldelas ett pris vilket jag tycker är positivt.

Att Max hamburgerrestauranger var en av vinnarna tycker jag är extra kul eftersom jag anser att de gör ett bra jobb. De vann i kategorin arbetsgivaregenskaper, som innebär att de aktivt arbetar för att anställa medarbetare med funktionsnedsättning och underlättar för alla att delta på arbetsplatsen. Jättebra initiativ och något självklart kan man tycka.

Förutom detta är de väldigt bra på andra saker också. Jag tänker då på Max miljöansvar, bl.a. så kompenserar de deras, och på så sätt oss konsumenters påverkan på miljön, genom att plantera träd i Afrika.  De har valt att kompensera inte bara vår egen belastning, utan med början redan i marken hos bonden. Max använder sig också av koldioxidmärkning som gör de lättare för oss gäster att kunna göra klimatsmarta val. Tre exempel: Väljer man att köpa en originalburgare som innehåller nötkött så ligger koldioxidutsläppet på 1,7 kg. Greenburgare, innehållandes bl.a. nötter, selleri, sojabönor har ett utsläpp på 0,3 kgCO2 och en kycklingburgare 0,4 kgCO2.

Nötkött står för den största delen av Max koldioxidutsläpp, en fördel är dock att de använder sig av svenskt kött och på så sätt minimerar koldioxidutsläppen genom kortare transporter. Förhoppningsvis har Sverige också något bättre djurhållning jämfört med andra länder?

Om du vill nominera någon till S:t Julianpriset 2013, gå då in på:

http://www.stockholm.se/stjulian

Källor:

handisam.se

stockholm.se

max.se

Naturen är fantastisk, den har en otrolig förmåga att förändra sig efter årstiderna. Att år efter år återhämta sig från flera månader av vinter tycker jag är fantastiskt! Som när våren tar fäste efter att Sverige varit nedfryst i flera månader. Allt vaknar sakta men säkert till liv. Träden börjar återigen knoppas, majoriteten av flyttfåglarna kommer hit för att häcka, dagarna blir längre osv.  

Alla årstiderna har sin charm. Favoriten är nog några veckor in på sommaren, mest då på grund av praktiska skäl. Det är hyffsat lätt att ta sig fram med rullstol, det är förhållandevis varmt men inte för varmt, sällan krångel med kläder som ska av och på. Hösten däremot är estetisk tilltalande, naturen skiftar så fint i olika nyanser av rött.  Min kamera får ofta följa med ut på promenader då och föreviga underverket.

Den minst tilltalande tiden är vintern. Den är vacker som alla årstider, men otroligt opraktisk. Minsta lilla aktivitet utomhus blir så jobbig och omständlig. Det är svårt att ta sig fram i snön, ibland omöjligt, både för mig och mina assistenter. En del hjälpmedel krånglar, såsom vår hiss till ytterdörren som stannar titt som tätt p.g.a. kylan, det blir ofta förseningar i lokaltrafik osv. Men det största problemet jag har med vinter är kylan. Faktum är att jag fryser ofta, vår, sommar och höst men vintern är en konstant frysperiod, som för de flesta, men jag vill nog påstå att jag fryser något mer än normen på grund av mitt handikapp.

Alternativet för att slippa dessa långa vintrar vi har i Sverige är ju då att antingen flytta eller att tillbringa vintermånaderna i ett varmare land. Fast det alternativet är inte något för mig. Jag älskar Sverige och flygning undviker jag med tanke på dess negativa miljöpåverkan. Så summan blir att det bara är att bita ihop, men det behöver ju inte betyda att jag slutar klaga ;)

Som jag berättat i tidigare blogginlägg så är jag djurvän. Jag gör ingen skillnad på husdjur, fabriksdjur eller djur i det vilda. Alla är lika mycket värda. Däremot klappar mitt hjärta något starkare för vissa djur när det gäller deras egenskaper och utseende. Ett av dessa är den utrotningshotade elefanten.

Elefanters egenskaper är att de är flockdjur, framförallt elefanthonor. Deras sociala band är mycket starka och observationer visar att de känner både glädje och sorg. 

Bland annat har man sett elefanter som försökt hjälpa andra skadade medlemmar i gruppen och om någon dött så har de stannat vid elefanten i flera timmar. Ibland i dagar. Flera gånger har man också sett att de begraver sina döda medlemmar med kvistar och löv. En annan observation gjordes av en elefanthona som med hjälp av sin snabel bar sin döda kalv med sig i flera dagar innan hon lämnade den. Hjärtskärande historier!

bilder.alltinggratis.se

Elefanten bland många andra djur är idag utrotningshotade. Det finns tre elefantarter, asiatisk elefant, afrikansk savannelefant och afrikansk skogselefant. Alla är hotade men den asiatiska elefanten anses av forskare vara akut hotad. Det finns idag uppskattningsvis 50 000 viltlevande asiatiska elefanter kvar. Exempel på andra utrotningshotade landdjur är tiger, noshörning, gorilla och panda. Tjuvjakt på elfanter är den största orsaken till varför elefanten är hotad. Det tjuvjägarna vill åt är deras betar, efterfrågan på elfenben har kraftigt ökat.

Organisationen Världsnaturfonden-WWF försöker på olika sätt hjälpa till att stoppa den olagliga och extremt oetiska handeln med elfenben. Tiotusentals elefanter dödas varje år för sitt elfenbens skull som illegalt förs till den asiatiska marknaden, bland annat i Thailand, Vietnam, Kina och Egypten. Beräkningar pekar på att 23 000 elefanter skjuts varje år.

Thailand är ett populärt resmål bla hos oss i Sverige och när man är där kanske man vill ha en souvenir med sig hem? Kom då ihåg att många sovenirer är gjorda av elfenben och så gott som alltid från en illegalt skjuten elefant i Afrika. Tänk också på att inte köpa prydnadssaker som är tillverkade av djurdelar, till exempel av koraller, elfenben eller sköldpaddsskal. Köp heller inte sällsynta, exotiska, prydnadsväxter om du inte vill bidra till att djur utrotas på vår gemensamma planet och ekosystemet rubbas.

Källor:

http://www.wwf.se/vrt-arbete/illegal-handel/1498299-thailandsresenr-kp-aldrig-elfenben

http://sv.wikipedia.org/wiki/Elefanter

http://www.wwf.se/vrt-arbete/arter/1125722-elefant

Tidigt i morse avgjordes det amerikanska presidentvalet. Lite nervös måste jag säga att jag var, det stod mellan demokraten Barack Obama och republikanen Mitt Romney. Obama vann valet och får sitta fyra år till som USA:s president, och enligt mig är detta det enda rätta. I november 2008 vann Obama förra presidentvalet i USA. Han var den första afroamerikan som valts till president.  Sin första vecka som president gav han order om att terroristfängelset på Guantanamoo skulle stängas inom ett år, samt tog kontakt med företrädare för de olika intressegrupperna i konflikten mellan Israel och Palestina.

Barack Obama 

Obama har gjort en hel del bra förändringar sedan han kom till makten och har ganska bra åsikter. Bl.a. beslutade han att dra tillbaka trupperna från Irak och har sagt till miljövårdsstyrelsen EPA att godkänna delstatliga lagar för miljön. Han skrev under ”The Lilly Ledbetter Fair Pay- Act”, en Lag som förbjuder lönediskriminering. Han beslutade att alla barn som är oförsäkrade ska garanteras federal sjukförsäkring och utöver detta är han emot chefsbonusar i företag med bristande lönsamhet, speciellt de som får hjälp av staten.

Han förespråkar även stamcellsforskning. Stamcellsforskning är en förutsättning för att man i framtiden ska kunna hitta ett botemedel på många sjukdomar, bl.a. på den sjukdom jag har- Friedreichs  Ataxi. Så ja, jag tycker att han har bra åsikter om mycket, men något jag saknar är ett större engagemang för vår miljö osv. Det kanske finns ett hyffsat intresse hos honom för detta, men att han inte har möjlighet att yppa det så mycket eftersom han som president har många röster kring sig…

Mitt Romney

Det jag i alla fall kan vara säker på är att det är en klar lättnad att inte Mitt Romney vann. Hans åsikter går inte i stäv med mina någonstans. Hade han kommit till makten hade jag blivit rädd, eller räddare ska jag säga, för att världen skulle ha tagit några steg närmare galenskapen. Han är emot homosexuellas rättigheter och hade velat se ett nationellt tillägg till lagen där äktenskapet definieras som en relation mellan man och kvinna. Kvinnors rätt till abort hade han även upphävt.

Den största frågan enligt mig är trots allt vårt gemensamma hotade klimat, något som de flesta forskare är helt övertygande om beror på människans aktiviteter. Mitt Romney håller inte med om det, utan säger att vi inte vet vad som orsakar klimatförändringarna på jorden, så att spendera miljarder för att minska utsläppen av koldioxid är inte rätt väg att gå för oss. Vem som helst som säger så skrämmer mig, och att någon som jagar en presidenttitel i ett sådant stort och mäktigt land säger det, skrämmer om möjligt ännu mer!

 Källa:

www.aftonbladet.se

www.wikipedia.org

Resan till Sundsvall i helgen var planerad sedan flera veckor tillbaka och i fredags bar det äntligen iväg. Thomas, Beata och jag satte oss i bilen och styrde mot Sundsvall där bokdeltagarna Macke och Lotta bor. Vi fem har ett projekt tillsammans, ett projekt som innebär att skriva en bok om sjukdomen Friedreichs Ataxi som jag nämnt i ett tidigare inlägg. Inlägget med titeln Bota-FA.

Detta var andra gången vi träffades allihop för en intensiv helg med prat, prat och åter prat.  Macke, Lotta, Thomas och jag pratar medan författaren Beata knapprar ner våra ord på sin dator. Vi har alla fått läsa lite av texten i den blivande boken. En förhoppningsvis uppskattad bok som beräknas vara klar i mitten av nästa år. Jag personligen älskar Beatas beskrivande meningar och känner mig väldigt hoppfull om denna bok.

Det krävs en stor öppenhet från oss fyra som är bokens huvudpersoner. Men det är alltid en avvägningsfråga hur mycket man är beredd på att dela med sig av sitt liv till andra. Det går ju liksom inte att ångra sig när boken är utgiven. Det är lite svårt tycker jag, men mina upplevelser är ju mina upplevelser och då är det svårt för någon annan att säga att jag känt fel!?

På lördagsmorgonen kom fotografen Sofie Wiklund hem till Macke och Lottas hus. Hon stannade nästan hela dagen för att fotografera oss i alla möjliga positioner. En ganska jobbig process tycker jag. Jag känner mig mycket bekvämare bakom kameran, då känner jag att jag har kontroll och att fokus inte ligger på mig, men å andra sidan så har inte jag ansvar för resultatet på samma sätt. Det ska bli otroligt spännande att se bilderna när de är klara, jag hoppas och tror att det blev bra. Jag är faktiskt ganska nöjd med mig själv att jag inte la mig så mycket i Sofies arbete att fotografera oss. Jag vet själv hur jobbigt det kan vara att någon försöker styra allt för mycket.

I bilen hem på söndagen kände jag mig väldigt harmonisk. Det blev en givande helg, en terapihelg skulle man kunna säga. Många långa, mer eller mindre, djupa samtal tillsammans med fyra underbara människor!

Foto: Beata Hansson

Det finns många olika beroenden. Ett av mina är tatueringar. Idag har jag sju stycken som jag är mer eller mindre nöjd med. Mitt intresse för tatueringar började för ganska många år sedan. Jag var precis fyllda 18. Jag var då en ganska osäker person med mörkt sinne. Livet var inte så roligt och på något vis tyckte jag att svart vita tatueringar instansade på min kropp speglade min syn på livet. Men det var inte bara därför utan jag ville helt enkelt se lite speciell ut… Som om jag inte gjorde det med min vingliga gångstil, svartmålade ögon och mina svarta kläder? Att ha en vinglig gångstil på grund av min sjukdom var såklart inget jag strävade efter. Men djup, ja en djup person ville jag bli sedd som.

Min första tatuering är jag inte ett dugg nöjd över idag. Ett fult motiv enligt mig, men det är inget jag går och ältar. Det var ett val jag gjorde då. Ristade in stjärntecknet skorpionens symbol, ett m och runt om ville jag ha något slags mönster. Så blev det och nu får jag leva med. Jag kan ta bort den med laser, eller göra en så kallad ”cover up”. Men det är inget jag har lust att varken lägga tid eller pengar på.

Idag är jag 33 år och fortfarande intresserad av tatueringar, men kanske något mer eftertänksam innan jag låter någon sätta nålen i mig. Jag är fascinerad av 60/70 -talet. Älskar klädstilen som var då, musiker som Jimi Hendrix, Jim Morrison och Janis Joplin, och jag kan titta om och om igen på filmer från musikfestivalen i Woodstock 1969. Jimi och Jim har redan fått en plats på mina armar men Janis saknas. Jag har länge funderat på att ge henne en plats på underarmen men inte kommit mig för och pengarna har inte heller funnits för att kunna prioritera det. Men nu har äntligen tiden blivit mogen.

Jim Morrison på min västerarm.

Det var några år sedan nu som jag tittade på dokusåpan Big Brother. Jag slutade se det på grund av många olika skäl. Bl.a. tyckte jag det blev otroligt uttjatat, säsong efter säsong samma sak fast med olika deltagare. Den av deltagarna som tillförde minst drama åkte ut ur programmet, och enligt mig sades inte en enda intressant intelligent mening. Allt handlade om ” me, myself and I”. Förmodligen gör det väl det än idag och om möjligt, ännu mer.

I årets säsong av Big Brother var en av deltagarna Hanna Widerstedt med. Enligt vad jag läst och hört skulle hon ha vart en riktigt provocerande kandidat. Något värre än andra människor med liknande intressen, konsumtion och utseende. Hanna har i alla fall nu kommit ut som ett samtids­kritiskt konstprojekt. Hon ville med sitt deltagande i Big Brother med sin påhittade karaktär som ytlig bloggerska belysa vårt tragiska samhälle. Hennes karaktär hade samma namn som hennes egna istället för Louis Vulgorette som var tanken först.

                                             skvallerbloggens.se                                                                                                                                             

Till "flaschback och DN säger hon följande.

"Jag är djupt fascinerad av nutidens rätt sjuka ideal. Jag ville försöka förstå varför de ser ut som de gör och samtidigt få en inblick i den främmande bloggvärlden där unga tjejer faktiskt har makt!..Jag ville få min karaktär trovärdig, därför vore det märkligt om jag hade ett helt annat namn. Mitt projekt skulle bli för uppenbart. Jag har dock alltid kallat min fiktionära karaktär för detta namn, för att enkelt skilja på vem som är jag och vem som uppenbarar sig på min blogg..Det jag ville var att få er att vakna upp, för tjejer som Louis Vulgorette finns. Det är detta vår generation läser, och inspireras av. Dessa tjejer är dagens ideal. Vår framtid, och den skrämmer mig. Istället för att göra en egen blogg fylld av hat och långa poster om hur tragiskt detta är, bestämde jag mig för att bli en av dem. Jag förvandlades över ett videoinlägg till en fiktionär karaktär, som var allt som jag själv inte var. Jag ville förstå."

Bra tycker jag. Bra initiativ att Hanna väljer att göra detta konstprojekt, jag hoppas verkligen att det får många att tänka till. Jag blir ledsen på att många av ”dagens ungdom”ars intressen består av så mycket yta. Inte konstigt med tanke på vad bl.a. media matar oss med – sjuka ideal där allt kretsar kring just yta.             

Källor:

flashback.se

dn.se

Hej på er!

Skall börja med att presentera mig. Johanna heter jag och arbetar som kundansvarig på Assistansliv. Ni som, på ett eller annat sätt, har en anknytning till Assistansliv har säkert redan träffat mig. För er som läser bloggen av andra anledningar kan jag berätta att jag dels är Kickis kollega men även hennes kundansvarig. Att vara kundansvarig innebär att ha det övergripande ansvaret för en kund och dennes personliga assistenter. En roll som innefattar såväl handledning av personal som stöd för kunden och mer administrativt pyssel så som schemaläggning och arbetsmiljöansvar.  När Kicki frågade om jag hade lust att gästblogga tänkte jag först att jag skulle skriva lite om de glädjeämnen och ansvarsuppgifter som kundansvarigarollen innebär. Så ändrade jag mig, i sista sekunden, och har istället bestämt mig för att skriva några rader om saker jag tycker om och som gör mig glad, lite som Maria Von Trapp i Sound of Music.

My favorite things, from The Sound of Music soundtrack

Raindrops on roses and whiskers on kittens
Bright copper kettles and warm woolen mittens
Brown paper packages tied up with strings
These are a few of my favorite things

Cream colored ponies and crisp apple streudels
Doorbells and sleigh bells and schnitzel with noodles
Wild geese that fly with the moon on their wings
These are a few of my favorite things

(…)

When the dog bites
When the bee stings
When I'm feeling sad
I simply remember my favorite things
And then I don't feel so bad

Jag vill blogga om favoritgrejer av två anledingar. Den första är att det i en vardag av stress, press och måsten där vi alla har våra ryggsäckar att bära kan vara bra att bara stanna upp och tänka på sådant som vi tycker om. Sådant som får oss att le och må bra. Jag vill dock poängtera att jag i detta inlägg vill lyfta fram de små banala sakerna. Saker som gör en lätt i sinnet och på glatt humör. Alltså inte att förväxla med en utredande undersökning om meningen med livet eller jakten på lycka. För det andra vill jag lyfta detta ämne därför att det går i linje med hur vi på Assistansliv arbetar. Kärnan i vårt arbete är att lyfta fram individen och individens önskemål. Vad tycker DU om? Hur vill DU leva utifrån dina erfarenheter, önskemål, intressen och förutsättningar?

När man var barn var allt så enkelt. Johanna 6 år visste jag precis vad hon tyckte bäst om.  ”Min favoritfärg var grön, grönt är skönt. Min favoriträtt pannkaka, då får man äta sylt och grädde till middag. Mitt favoritdjur gråhund, för en sån hade min morfar. När jag blev stor skulle jag bli tvätterska, för det luktade alltid så gott i tvättstugan.  Visst förstår jag att livet blir mer komplext när man blir äldre, verkligheten är sällan svart eller vit, men ibland tror jag att vi gör det onödigt invecklat.

”Favoritfärg? Ja, det beror på i vilket sammanhang. Jag föredrar att gå klädd i svart, men är det verkligen en färg? På fysiken fick jag lära mig att svart definieras som frånvaron av alla andra färger, så då kan inte svart vara en färg, eller? Blått är fint men då menar jag färgen blå, det är inget politiskt ställningstagande.  Å andra sidan föredrar jag varma färger så som rött och rosa men kan jag verkligen svara rosa? Att jag som tjej har rosa som älsklingsfärg måste vara en social konstruktion, eller?”

Detta exempel kan anses trivialt men hur vore det om vi ibland kunde bortse från alla men, och bara ta saker för vad de är? Att vara flexibel och se möjligheter vill jag påstå är genomgående egenskaper hos våra allra bästa personliga assistenter. Det möjliggör för att se kunden och kundens behov och önskemål med andra glasögon.

Jag ska nu avsluta detta inlägg med att dela med mig av 5 saker som jag tycker om. Med en motivering på max en mening, utan om och men och i relation till det ena eller andra. Precis som jag gjorde när jag var barn.

- Hoppa högt, för att det är kul.

- Pannkaka, sylt och grädde till middag  är fortfarande en svårslagen favorit.

- Att vara kundansvarig på Assistansliv, för att det är kul och utmanande, dessutom har jag världens bästa kollegor.

- Prestigelöshet, jag har aldrig förstått mig på det där med stolthet.

- Berg, det finns inget vackrare.

 Machapuchare ”Fishtail” 7222 möh, Himalaya Nepal.

Ett av de vackraste berg jag någonsin sett.

 Så, nu är det din tur. Vad tycker DU om?

Hjälpmedel är ju till för att hjälpa men ibland kan det faktiskt bli tvärtom. Det är ju såklart inte meningen men i mitt fall känns det ibland långt ifrån bra. Som vår/min sambos stora investering till en handikappanpassad bil

Thomas köpte en gigantisk bil (importerad från Canada) för att sedan anpassa i Sverige för  ca 1 år sedan.  Det var/är ett måste för oss att ha en stor bil för att få plats med alla hjälpmedel vi behöver på våra färder. Framförallt färder till och från vår sommarstuga. Min minicrosser (trehjulig permobil), min manuella rullstol, min sambos sons minicrosser och rullstol ska få plats. Det är ju toppen också om vi får med annan packning som kläder osv., ibland kan det vara svårt faktiskt men det är inget stort problem.

Det stora problemet är nu att vi är bundna till denna bil i ca 8 år till.  Förutom att bilen redan reparerats ett antal gånger så kvarstår fortfarande en del problem, den läcker in vatten, det motorstyrda passagerarsätet stannar då och då, plus att bil j*veln stannar när som helst. Precis när som helst och gärna så olägligt som möjligt. När bilen dör så behöver vi vänta allt ifrån 2-30 minuter innan den går att starta igen. Vi har lämnat in den på lagning men inget fel har hittats.

I går la den av på ett otroligt olägligt ställe. En enfilig väg med refuger på varsin sida. Självklart kom då en buss bakom oss som stannade och tutade. Snabbt fylldes kön bakom bussen på. Där satt vi med varningsblinker och vred panikartat runt bilnyckeln utan framgång. Mitt ansikte blev rödare och rödare medan Thomas började fnissa nervöst.  Då kom räddningen. Ägaren till en närliggande pizzeria kom och bogserade bort oss från vägen. Underbart! Nu blir det till att lämna in den på lagning igen och hoppas att något fel hittas denna gång. En dyr, dyr historia blir det och ångest varje gång vi måste ta bilen. En påkostad bil med mycket anpassningar som ska underlätta vår vardag men som sagt bara försvårar den.

Vad är bilstöd?

”Du som har en funktionsnedsättning som ger dig stora svårigheter att för­flytta dig på egen hand eller att använda allmänna kommunikationer kan få bilstöd. Även du som har barn med funktionsnedsättning kan få bilstöd. Bilstöd kan vara bidrag för att köpa bil, anpassa bilen efter dina behov och för att ta körkort. Du kan också få bidrag för motorcykel eller moped.

Bilstödet består av fyra olika bidrag. Du kan få bidrag för att

• köpa bil – grundbidrag och anskaffningsbidrag

• ändra en bil – anpassningsbidrag

• ta körkort – bidrag till körkortsutbildning.

"En funktionsnedsättning räknas som bestående om det är troligt att det finns kvar i minst nio år framåt.

Funktionsnedsättningen måste göra det svårt att förflytta sig

För att få bilstöd måste du ha återkommande och mycket stora svårigheter att förflytta dig på egen hand eller att använda allmänna kommuni­kationer, till exempel att gå av och på bussar och tåg. Svårigheterna kan bero på olika saker. Det kan vara smärtor, andningssvårigheter, minskad rörelseförmåga, dålig balans och magproblem.

Men en viss funktionsnedsättning eller en viss diagnos ger dig inte automatiskt rätt till bilstöd. En tillsynes likvärdigt funktionsnedsättning kan ge en person stora förflyttningssvårigheter, medan en annan klarar sig bra på egen hand trots sin funktionsnedsättning.

Det är konsekvensen av funktionsnedsättningen och inte funktionsnedsättningen i sig som avgör om du har rätt till bilstöd. Det betyder att när Försäkringskassan bedömer din rätt till bilstöd tar vi hänsyn till vilka extra svårigheter du eller ditt barn har på grund av funktionsnedsättningen. Det betyder också att vi tar hänsyn till användning av eventuella hjälpmedel..” forsakringskassan.se

Hjälpmedel är ju till för att hjälpa men ibland kan det faktiskt bli tvärtom. Det är ju såklart inte meningen men i mitt fall känns det ibland långt ifrån bra. Som vår/min sambos stora investering till en handikappanpassad bil

Thomas köpte en gigantisk bil (importerad från Canada) för att sedan anpassa i Sverige för  ca 1 år sedan.  Det var/är ett måste för oss att ha en stor bil för att få plats med alla hjälpmedel vi behöver på våra färder. Framförallt färder till och från vår sommarstuga. Min minicrosser (trehjulig permobil), min manuella rullstol, min sambos sons minicrosser och rullstol ska få plats. Det är ju toppen också om vi får med annan packning som kläder osv., ibland kan det vara svårt faktiskt men det är inget stort problem.

Det stora problemet är nu att vi är bundna till denna bil i ca 8 år till.  Förutom att bilen redan reparerats ett antal gånger så kvarstår fortfarande en del problem, den läcker in vatten, det motorstyrda passagerarsätet stannar då och då, plus att bil j*veln stannar när som helst. Precis när som helst och gärna så olägligt som möjligt. När bilen dör så behöver vi vänta allt ifrån 2-30 minuter innan den går att starta igen. Vi har lämnat in den på lagning men inget fel har hittats.

I går la den av på ett otroligt olägligt ställe. En enfilig väg med refuger på varsin sida. Självklart kom då en buss bakom oss som stannade och tutade. Snabbt fylldes kön bakom bussen på. Där satt vi med varningsblinker och vred panikartat runt bilnyckeln utan framgång. Mitt ansikte blev rödare och rödare medan Thomas började fnissa nervöst.  Då kom räddningen. Ägaren till en närliggande pizzeria kom och bogserade bort oss från vägen. Underbart! Nu blir det till att lämna in den på lagning igen och hoppas att något fel hittas denna gång. En dyr, dyr historia blir det och ångest varje gång vi måste ta bilen. En påkostad bil med mycket anpassningar som ska underlätta vår vardag men som sagt bara försvårar den.

”Du som har en funktionsnedsättning som ger dig stora svårigheter att för­flytta dig på egen hand eller att använda allmänna kommunikationer kan få bilstöd. Även du som har barn med funktionsnedsättning kan få bilstöd. Bilstöd kan vara bidrag för att köpa bil, anpassa bilen efter dina behov och för att ta körkort. Du kan också få bidrag för motorcykel eller moped.

Vad är bilstöd?

Bilstödet består av fyra olika bidrag. Du kan få bidrag för att

• köpa bil – grundbidrag och anskaffningsbidrag

• ändra en bil – anpassningsbidrag

• ta körkort – bidrag till körkortsutbildning.

En funktionsnedsättning räknas som bestående om det är troligt att det finns kvar i minst nio år framåt.

Funktionsnedsättningen måste göra det svårt att förflytta sig

För att få bilstöd måste du ha återkommande och mycket stora svårigheter att förflytta dig på egen hand eller att använda allmänna kommuni­kationer, till exempel att gå av och på bussar och tåg. Svårigheterna kan bero på olika saker. Det kan vara smärtor, andningssvårigheter, minskad rörelseförmåga, dålig balans och magproblem.

Men en viss funktionsnedsättning eller en viss diagnos ger dig inte automatiskt rätt till bilstöd. En tillsynes likvärdigt funktionsnedsättning kan ge en person stora förflyttningssvårigheter, medan en annan klarar sig bra på egen hand trots sin funktionsnedsättning.

Det är konsekvensen av funktionsnedsättningen och inte funktionsnedsättningen i sig som avgör om du har rätt till bilstöd. Det betyder att när Försäkringskassan bedömer din rätt till bilstöd tar vi hänsyn till vilka extra svårigheter du eller ditt barn har på grund av funktionsnedsättningen. Det betyder också att vi tar hänsyn till användning av eventuella hjälpmedel..” forsakringskassan.se

Hjälpmedel är ju till för att hjälpa men ibland kan det faktiskt bli tvärtom. Det är ju såklart inte meningen men i mitt fall känns det ibland långt ifrån bra. Som vår/min sambos stora investering till en handikappanpassad bil

Thomas köpte en gigantisk bil (importerad från Canada) för att sedan anpassa i Sverige för  ca 1 år sedan.  Det var/är ett måste för oss att ha en stor bil för att få plats med alla hjälpmedel vi behöver på våra färder. Framförallt färder till och från vår sommarstuga. Min minicrosser (trehjulig permobil), min manuella rullstol, min sambos sons minicrosser och rullstol ska få plats. Det är ju toppen också om vi får med annan packning som kläder osv., ibland kan det vara svårt faktiskt men det är inget stort problem.

Det stora problemet är nu att vi är bundna till denna bil i ca 8 år till.  Förutom att bilen redan reparerats ett antal gånger så kvarstår fortfarande en del problem, den läcker in vatten, det motorstyrda passagerarsätet stannar då och då, plus att bil j*veln stannar när som helst. Precis när som helst och gärna så olägligt som möjligt. När bilen dör så behöver vi vänta allt ifrån 2-30 minuter innan den går att starta igen. Vi har lämnat in den på lagning men inget fel har hittats.

I går la den av på ett otroligt olägligt ställe. En enfilig väg med refuger på varsin sida. Självklart kom då en buss bakom oss som stannade och tutade. Snabbt fylldes kön bakom bussen på. Där satt vi med varningsblinker och vred panikartat runt bilnyckeln utan framgång. Mitt ansikte blev rödare och rödare medan Thomas började fnissa nervöst.  Då kom räddningen. Ägaren till en närliggande pizzeria kom och bogserade bort oss från vägen. Underbart! Nu blir det till att lämna in den på lagning igen och hoppas att något fel hittas denna gång. En dyr, dyr historia blir det och ångest varje gång vi måste ta bilen. En påkostad bil med mycket anpassningar som ska underlätta vår vardag men som sagt bara försvårar den.

”Du som har en funktionsnedsättning som ger dig stora svårigheter att för­flytta dig på egen hand eller att använda allmänna kommunikationer kan få bilstöd. Även du som har barn med funktionsnedsättning kan få bilstöd. Bilstöd kan vara bidrag för att köpa bil, anpassa bilen efter dina behov och för att ta körkort. Du kan också få bidrag för motorcykel eller moped.

Vad är bilstöd?

Bilstödet består av fyra olika bidrag. Du kan få bidrag för att

• köpa bil – grundbidrag och anskaffningsbidrag

• ändra en bil – anpassningsbidrag

• ta körkort – bidrag till körkortsutbildning.

 "En funktionsnedsättning räknas som bestående om det är troligt att det finns kvar i minst nio år framåt.

Funktionsnedsättningen måste göra det svårt att förflytta sig .

För att få bilstöd måste du ha återkommande och mycket stora svårigheter att förflytta dig på egen hand eller att använda allmänna kommuni­kationer, till exempel att gå av och på bussar och tåg. Svårigheterna kan bero på olika saker. Det kan vara smärtor, andningssvårigheter, minskad rörelseförmåga, dålig balans och magproblem.

Men en viss funktionsnedsättning eller en viss diagnos ger dig inte automatiskt rätt till bilstöd. En tillsynes likvärdigt funktionsnedsättning kan ge en person stora förflyttningssvårigheter, medan en annan klarar sig bra på egen hand trots sin funktionsnedsättning.

Det är konsekvensen av funktionsnedsättningen och inte funktionsnedsättningen i sig som avgör om du har rätt till bilstöd. Det betyder att när Försäkringskassan bedömer din rätt till bilstöd tar vi hänsyn till vilka extra svårigheter du eller ditt barn har på grund av funktionsnedsättningen. Det betyder också att vi tar hänsyn till användning av eventuella hjälpmedel..”

forsakringskassan.se

Nu är hösten här och för mig innebär det en massa innesittande. Inget vandrande i skogen för att leta svamp, bär och inget lövkrattande. Inget utomhusgöra som är specifikt för hösten. Det överlåter jag till andra och det är kanske inget jag saknar i mitt liv.

Svårt att sakna något man aldrig gjort, men krattat löv har jag faktiskt gjort några gånger i mina yngre dar fast just det är inget jag sörjer att jag inte kan göra längre.

Däremot kan jag göra massa roligt inomhus. Städa (with a little help from my friends), sy, lägga pussel, sjunka ner i fåtöljen, tända ljus och kolla på något bra på TV osv.

Mina kvällar framför TVn består av en hel del program, bl.a. Fridlyst som sänds på svt, Nybyggarna på kanal 5 och Jonas löfte, svt.

Fridlyst är ett program där Kända svenskar beger sig i väg på expedition för att göra en insats för utrotningshotade djur.  Tillsammans med den världsberömde svenske fotografen Mattias Klum ger de sig ut på en unik resa till några av jordens mest svårtillgängliga och avlägsna platser. Programmet lyfter fram en viktig frågeställning som vad det är för planet vi vill lämna över till kommande generationer? En avgörande viktig fråga. Mattias gör oss medvetna om vikten av en rik biologisk mångfald.

Nybyggarna handlar om programledaren Anders ”Arga snickaren” som tillsammans med sju hemlösa hjälps åt att bygga ett hem. Otroligt bra initiativ, att någon med möjlighet hjälper andra som lever ett extremt tufft liv.

Sist men inte minst ser jag på Jonas löfte.   Ett program om kampen mot alkoholism. Författaren och skådespelaren Jonas Inde har levt med insikten om, och konsekvenserna av, att han är alkoholist.  Nu har han varit nykter i två år och nykterheten har blivit det viktigaste i hans liv. En kanonbra serie! Trots att jag har läst socialpedagogik innehållandes kurser så som beroenden av olika slag, så är det bra att påminna sig själv om hur olika slags droger förstör människors liv.    

Dessa tre allmänbildande TV – serier vill jag flagga för! De mer oseriösa programen som jag ser behöver ingen ”flaggning”, tvärtom kanske  ;)

Jag möts ofta av en frän doft när hissdörrar öppnar sig efter att jag har tryckt på en klibbig ”Hit knapp”.

Jag tar ett djupt andetag och placerar mina händer för näsan direkt när hissdörren åkt upp. Jag är van vid det här laget. Det händer allt för sällan att en hiss är ren och fräsch. När hissdörren stängs bakom mig kan det hända att medföljande assistent säger, ”det är lugnt, det luktar inget”. Jag kan jag ändå välja att hålla för näsan ”just in case”...

Vissa färder får vi trängas tillsammans med någons spya också, och om vi har riktig otur så är sällskapet någons avföring. Det har trots allt bara hänt en gång än så länge. Störst risk att råka ut för det är nog på centralen där hissarna är värst utsatta.

Jag kan tänka mig att en del uteliggare ser hissar som en billig toalett och att det oftast är  därför det ser ut som det gör? Om så är fallet så kan jag ha förståelse för det, men det är fortfarande ett faktum att det är vidrigt. Det är sorgligt att kommuner runt om i landet, framförallt runt Stockholm, där kommunaltrafik som pendeltåg och tunnelbana finns, inte prioriterar att lägga mer pengar på att bygga fler hissar och tätare intervall av städning?  

De som är beroende av hissar, inte av bekvämlighet utan ett måste, är ju rörelsehindrade och möjligtvis de med barnvagnar eller de med tung packning som gör det svårt att ta rulltrappa eller vanlig trappa. Men att någon fullt frisk, i mina ögon, utan vare sig barnvagn eller packning väljer att åka hiss är inte ovanligt. Självklart ska ju vem som helst kunna välja att åka hiss men det är otroligt provocerande när jag antar att de inte måste, och på så sätt bidrar till förseningar för mig t.ex. till och från mitt jobb.

Det jag tar upp är inget större problem, det finns betydligt större, men jag tycker det är bra att lyfta fram även de små ibland.