Nu är den första av vårens kurser med vår hund Nelson avklarad. Det var en inkallningskurs som till en början handlade lite om ordförståelse och respekt för ordet ”nej”. Ett ord Nelson förstår såklart, men inte alltid visar respekt för. Han är en trotsig tonåring som nafsar och biter om något inte passar honom. Något som absolut inte är acceptabelt och som bara är mitt och min sambos fel. Vi har varit för otydliga i Nelsons uppfostran och något vi nu måste ändra på. Exakt hur, råder det delade meningar om. Det är som två läger inom hunduppfostran, den hårda och den mjuka skolan. Någonstans mittemellan skulle jag vilja befinna mig. Tydlig men inte bestraffande.
Första dagen på kursen fick Nelson sig en rejäl utskällning när han visade attityd gentemot hundcoachen. En nödvändig sådan men lite överdriven tyckte jag. Visst, han fattade men var rädd för coachen resten av tiden. Han behöver ordentliga tillsägelser, det är jag med på, fast det resulterade ju bara i att han blev rädd för henne. Men det är ju framförallt matte och husse Nelson ska respektera?! Jag ska jobba på min pondus, men det är inte så himla enkelt kan jag tala om.
Efter den här kursen har det verkligen snurrat tankar i mitt huvud och jag har känt mig så misslyckad som hundägare. Jag har gråtit och svurit om vartannat, mycket jag fick höra på kursen går helt emot det jag lärt mig och även vad jag tycker känns ok och inte. Allt ifrån att spruta vatten i Nelsons ansikte, till att ta tag i honom så bestämt att han skriker, som vi nu fick lära oss.
Den bestraffningen har jag svårt för och det finns andra sätt att nå fram på så att polletten trillar ner hos honom, t.ex. motbetingning. Det kanske tar längre tid men det får det göra.
Det var inte så att kursen i sig var värdelös i mina ögon. Vi gjorde också många bra övningar som vi kommer använda oss av. Det tråkiga är när en lägger ner tid, energi och pengar på något som inte är helt givande, utan bara delvis. I maj är det dags för kurs nummer två, en unghundskurs fast hos en annan hundcoach. En hundcoach jag och Nelson haft några privatlektioner med. Någon jag vet att vi båda gillar.
Första dagen på kursen fick Nelson sig en rejäl utskällning när han visade attityd gentemot hundcoachen. En nödvändig sådan men lite överdriven tyckte jag. Visst, han fattade men var rädd för coachen resten av tiden. Han behöver ordentliga tillsägelser, det är jag med på, fast det resulterade ju bara i att han blev rädd för henne. Men det är ju framförallt matte och husse Nelson ska respektera?! Jag ska jobba på min pondus, men det är inte så himla enkelt kan jag tala om.
Efter den här kursen har det verkligen snurrat tankar i mitt huvud och jag har känt mig så misslyckad som hundägare. Jag har gråtit och svurit om vartannat, mycket jag fick höra på kursen går helt emot det jag lärt mig och även vad jag tycker känns ok och inte. Allt ifrån att spruta vatten i Nelsons ansikte, till att ta tag i honom så bestämt att han skriker, som vi nu fick lära oss.
Den bestraffningen har jag svårt för och det finns andra sätt att nå fram på så att polletten trillar ner hos honom, t.ex. motbetingning. Det kanske tar längre tid men det får det göra.
Det var inte så att kursen i sig var värdelös i mina ögon. Vi gjorde också många bra övningar som vi kommer använda oss av. Det tråkiga är när en lägger ner tid, energi och pengar på något som inte är helt givande, utan bara delvis. I maj är det dags för kurs nummer två, en unghundskurs fast hos en annan hundcoach. En hundcoach jag och Nelson haft några privatlektioner med. Någon jag vet att vi båda gillar.
RSS-flöde
