Du är här

2018-01-24

I would be good del 3

"Jag rullade dit plötsligt 50 cm kortare med en rejäl ångest som snabbt gick över"

Bild

Redan som sextonåring flyttade jag hemifrån, till samhället Iggesund. Jag gick då mitt första år på gymnasielinjen IV i Bergsjö. En linje för skoltrötta och en andra chans att plugga upp sina betyg från högstadiet. Mina betyg var inte särskilt bra och jag var otroligt skoltrött. Inte enbart trött på att ta in kunskap utan också på allt runt om kring. Jag var trött på att anstränga mig till max för att inte avslöja att något var fel på mig. Att min kropp inte var som normens. 

Diagnosbeskedet låg bara några månader bort nu, diagnosen Friedreichs Ataxi. Allt blev som sagt svart då för mig och det blev svårt att inte gräva ner mig totalt. Då kom min räddning. Min mamma och min dåvarande kurator hade hjälpt mig att komma in på Forsa folkhögskola. Jag är helt säker på att det var det bästa som kunde hänt mig just då.  På folkhögskolan skulle jag läsa foto och bo på deras internat vilket blev och är än idag det roligaste jag gjort!

Sammanlagt blev jag kvar på skolan i fem år och läste diverse kurser, sista åren läste jag in mina gymnasiebetyg för att kunna söka in på en yrkesutbildning inom socialpedagogik. Min dröm var fortfarande då att bli fotograf men som tur var så vann mitt förnuft över min dröm. En dröm som blev mer och mer orealistisk ju sjukare jag blev. 

Sjukdomen krävde sitt och mina sena tonår bestod av många förändringar. Stora förändringar som inneburit ett steg fram och två tillbaka. Från att tidigt fått bli självständig så fick jag min första ledsagare vid 19 års ålder och självständigheten försvann lite. När jag var 24 år beslutade jag mig för att sluta köra bil, jag hade då haft körkort i ca fem år. Det var en stor sorg men nödvändigt, mina ben hade tappat kraft och reaktionsförmågan hade blivit sämre. 25 år gammal blev det dags för mig att sätta mig i rullstol. Ett beslut som var otroligt svårt att ta. Jag hade bestämt datum och tid för mig själv som jag skrivit upp i en bok som jag nyligen hade läst. Boken handlade om självkänsla, skriven av Mia Törnblom. Ska jag göra en sådan radikal förändring ska jag göra det i offentlighetens ljus. Ett ställe där jag verkligen inte ville vara annorlunda, annorlunda på ett töntigt och förnedrande sätt, tänkte jag. Var är ett bättre ställe än på krogen en lördagkväll? Många av mina ytliga bekanta skulle säkert vara där.

Jag rullade dit plötsligt 50 cm kortare med en rejäl ångest som snabbt gick över. Visst fick jag en del blickar som var lite för långa och några beklagande ord, men det väckte ingen större uppståndelse att jag nu satt mig i rullstol. Vilket var skönt och kanske inte så konstigt tänker jag nu i efterhand. Jag gick ju väldigt dåligt innan och folk förstod ju säkert mitt val. Men för mig så var det en jättegrej och jag var övertygand om att mitt liv i rullstol var lika med ett liv i celibat. Ärligt kan jag ju säga att antalet ”beundrare” sjönk men de försvann inte, däremot fanns det kanske ett mer öppet sinne hos vissa.

I många år skrek hela mitt jag efter bekräftelse. Viljan efter att bli älskad trots rörelsehinder, och några gånger fanns där någon vid min sida men inte under längre perioder. På grund av min livssituation och det faktum att jag skulle bli sämre blev för mycket för en del skulle jag tro. Men det är bara vad jag tror, det kan lika väl ha handlat om andra saker. Summan av kardemumman så vet jag att jag inte har varit en lätt person att älska med mitt komplicerade liv och på mitt sätt att hantera det. Men en dag var det min tur. Min tur att hitta han med stort H.

Bild

 

Fler blogginlägg

Gone too soon
2018-06-08

Gone too soon

"Jag har i hela mitt vuxna liv fängslats och känt mig berörd av dessa artisters tragiska livsöden..."

I would be good, del 6
2018-01-24

I would be good, del 6

"Jag hatar det och när självömkan kommer smygande rabblar jag sinnesrobönen"