Du är här

2021-04-28

Våga sig ut

"Jag bokade en färdtjänst trots pandemin och övertalade mig själv att se detta som något slags äventyr. Lämna huset och se någonting annat för en stund, kanske till och med ta en fika..."

Så var det dags igen för mammografiscreening. Som jag bävat! Första gången tyckte jag det var otroligt obehagligt, kanske inte själva grejen att blotta sig på överkroppen o.s.v., utan mer mentalt jobbigt. Jag är van vid alla möjliga besök inom vården och tycker oftast jag blir bemött som mindre vetande tyvärr. På grund av min sjukdom har jag oftast en assistent vid min sida och det verkar tolkas som att jag inte bara har svårt med min fysik. Det i sig beror förmodligen på många olika saker, osäkerhet, okunnighet, nonchalans… Vad vet jag? Men när min andra kallelse nu kom i brevlådan, så fick jag ta mitt förnuft till fånga trots att jag inte ville. Det är ju en jätteviktig undersökning!

Jag bokade en färdtjänst trots pandemin och övertalade mig själv att se detta som något slags äventyr. Lämna huset och se någonting annat för en stund, kanske till och med ta en fika på sjukhuset efter att nästan bara varit hemma i över ett år. Och ett äventyr blev det, men inte i den mening jag hoppats… Naivt hade jag trott att färdtjänst-chaufförerna skulle följa coronarestriktionerna till att börja med. En chaufför gjorde det, han var maskerad med munskydd och visir. Dessutom var taxin inredd med ett plastskynke mellan fram- och baksätet, vilket kändes väldigt tryggt. Den andra chauffören däremot använde inget skyddsmaterial alls, varken på sig själv eller i taxin. Otroligt respektlöst.

Sedan på sjukhuset var det väl inte heller någon större ”hit”. Mammografiundersökningen blev som första gången. Nedvärderande. Det första jag möts av är att sköterskan tittar på min assistent och frågar ”kan hon stå upp?”. Min assistent svarar ”fråga Kicki, hon kan prata”. Då vänder sköterskan sig till mig och frågar igen. Jag svarar ”nej” lätt irriterat och jag förklarar att jag ringt till avdelningen när min kallelse kom och bett om att det ska vara två sköterskor under min undersökning, eftersom det blir för svårt annars. Svaret jag fick när jag ringde var att det noterades. Men det stod tydligen inget i anteckningarna iallafall så det blev samma krångel igen fast något mer. Jag blev tvungen att förflytta mig till en kontorsstol efter mycket tjat om att jag måste det trots att jag inte behövde det sist. För enligt sköterskan gick det inte att genomföra undersökningen sittandes i rullstol då det inte gick att sänka ner screeningmaskinen tillräckligt. Jätteunderligt! Jag kan ju omöjligt vara ensam om att vara rullstolsburen, inte kunna stå och ha svårt att sitta i en ”vanlig stol”. Jag ska ju ha samma rätt att undersöka mina bröst för att upptäcka eventuell cancer, eller?

Efter detta fanns tid kvar till en kaffe iallafall men bara om jag kunde gå på toaletten efteråt. Så för säkerhetsskull kollade vi upp handikapptoaletten. Men, nej, den skulle visa sig inte vara komplett. Där fanns bara ett handtag vid toaletten så den gick inte att använda, haha. Ska en skratta eller gråta? Jag väljer att bli arg. Främst på hur diskriminerande det är i samhället. Det är pinsamt och det måste ändras på, och en dag hoppas jag att det gör det. Till dess har en två val. Sitta hemma och vara bitter eller ge sig ut och vara en jobbig j*vel med annorlunda behov. Jag väljer det sistnämnda!

Fler blogginlägg

2021-06-02

"Vanlig vardag"

"Äntligen har jag och Nelson börjat gå på hundkurs igen. Det är bland det roligaste jag vet, men jag har inte vågat mig iväg nu på över ett år på grund av smittorisk..."

Ångestfri?
2021-03-11

Ångestfri?

"Jag känner att livet sakta kommer tillbaka nu. Att jag snart vågar börja leva lite. Jag har en massa planer men som jag får skynda långsamt med..."

Nedstämd
2021-02-10

Nedstämd

"Ibland vill jag bara skrika. Skrika mig hes av rädsla, oro och denna ständiga frustration..."